3 November

image

Man hugger ner skogen där jag bor. Det är riktigt tråkigt men tydligen skall det göras plats så nya människor kan bygga pampiga villor där. Själv tycker jag att vi kan lämna skogen som den var, fin och ståtlig..

Himlen faller ner, det svider till där kniven skar, jag har varit vaken hela natten, känt om hjärtat sitter kvar. Jag har litat på imorgon som en troende tror. Jag skulle gjort så annorlunda om jag gick i andra skor.

Jag är ingen soldat, jag har inga vapen att ta till, inga korståg jag vill gå, ställ mig inte i ett led, du får mig aldrig att stå still, jag fungerar inte då, jag är ingen soldat, jag tänker inte så.

Jag har härjat krig i huset, jag har härjat krig i mig, mina ögonlock är tunga nu snart drömmer jag om dig. Jag har aldrig stått vid fronten eller försvarat det jag har. I rispan från min vrede, ska jag sätta jord och så, i skuggan av din stolthet ska jag resa mig och gå.

Jag är ingen soldat, jag har inga vapen att ta till, inga korståg jag vill gå, ställ mig inte i ett led, du får mig aldrig att stå still, jag fungerar inte då.

jag är ingen soldat, jag har inga vapen att ta till, inga korståg jag vill gå, ställ mig inte i ett led, du får mig inte att stå still, jag fungerar inte då, jag är ingen soldat, ingen soldat, jag tänker inte så.

 

30 oktober

Idag fick jag mig ett saknat återseende på tåget! Vad glad jag blev!

Under hela min skoltid, hela grundskolan och upp till gymnasiet så har folk hela tiden dragit och lämnat mig ensam kvar, om sanningen skall fram har jag bara haft två högst tre riktiga vänner, dessa personer bor tyvärr i en annan del av Sverige nu… De där mobbarna eller iaf ”uteslutarna” har alltid hittat något som i deras ögon varit bättre. Sanningen är den att jag aldrig varit en speciellt social person, jag har alltid klarat mig själv och det är då jag är starkast. Jag har några få personer som jag släpper nära. Så människor som ligger mig varmt om hjärtat lämnar jag inte, aldrig det finns inte i min värld att bara packa ihop och dra om någon jag tycker om gör fel, en gång två gånger till och med fem gånger kanske fler. Jag stannar kvar och finns där, och jag försöker göra vad jag kan. Speciellt när jag vet att dessa personer skulle gjort desamma mot mig.

Det finns ingen som har samma sits som jag samma ryggsäck som jag, detta gäller ju alla men det är väldigt tungt skola, fritid, sambo och familj och jobb allt skall hinnas med. Det är här jag har mina intressen, dessa små saker som gör att jag orkar, fotografering och självklart mitt djurintresse. Djuren kommer alltid att ligga mig varmast om hjärtat och skulle jag få en chans att jobba inom det jag kan allra bäst så skulle jag lämna min pågående yrkesväg direkt. Men jag är ändå stolt över mig själv, jag har överlevt 13 år av heltidsmobbing i skolan och detta må ha gjort mig till en ensamvarg men vad gör det. Jag lever och mår bra och har väl valda personer nära mig som jag verkligen älskar och det är det som betyder något!

Jag är stolt för att vara jag!